Böcker och läsprov

Kapitel 1
Tältplatsen

Gräsklipparen ville inte starta, och det var på grund av den saken Lars Larton fick en trädgård i Fuengirola den kvällen, vilket han inte visste då, och förmodligen inte skulle ha brytt sig om att veta.

Han hade kört från Málaga med fönstret nedvevat, för luftkonditioneringen i RAV4:an hade slutat fungera någonstans söder om Alicante, och han hade bestämt sig för att inte bry sig om det förrän bilen faktiskt blev för varm att sitta i. Det hade den inte blivit än. Han räknade det som en framgång, av den sortens man inte berättar för andra men gärna räknar för sig själv, ungefär som man räknar antalet röda bilar man kör om på en motorväg, utan att det leder till något.

Klockan var sex på eftermiddagen och ljuset låg lågt och gult över parkeringarna vid strandpromenaden, där några äldre par gick sina kvällspromenader i sakta takt, med händerna på ryggen eller om varandras armar, som om själva gåendet var poängen snarare än att komma någonstans. Han hade ingen bokning. Han hade sällan bokningar. Bokningar krävde att man visste var man skulle vara om tre dagar, och det visste Lars sällan, inte av princip utan för att det aldrig riktigt kommit ihop sig att skaffa den vanan. Ett tält går att slå upp nästan var som helst om man frågar rätt person vid rätt tillfälle, och den regeln hade fungerat i sju år utan större undantag, utom möjligen den gången i Portugal han försökte glömma.

Vid en bensinmack strax innan stan hade han köpt kaffe ur en automat som krävde exakt fyrtio cent, varken mer eller mindre, vilket tog honom tre försök att räkna ut. Kaffet var dåligt. Han drack det ändå, lutad mot bilen, medan en familj packade upp en parasoll på ett sätt som antydde att de gjort det många gånger förut, utan ord, med rörelser som satt i kroppen. Han tänkte att det fanns en teknik i allt, om man såg tillräckligt länge på det. Kvittot lade han i handskfacket, i en hög med andra kvitton han aldrig sorterade men aldrig heller kastade. Han hade en gång kallat det ett system, för sin egen skull, men det höll inte för granskning. Det var bara en hög.

Han körde vidare in i de kvarter där husen blev lägre och trädgårdarna större, med den svenska koloniprägel som uppstår när tillräckligt många pensionärer flyttar till samma breddgrad och bygger likadana altaner. Han körde sakta, inte av försiktighet utan för att han faktiskt tittade. En trädgård med hög häck och stängt grindlås dög inte — den signalerade folk som räknade sina dagar och inte ville bli störda av någon bakom garaget. En trädgård med skylt om hund fick han också köra förbi, inte för att han var rädd för hundar utan för att den som satte upp en sådan skylt oftast också var mån om sitt staket och sin lugn och ro, och sällan road av att hitta ett tält där klockan sju på morgonen. En trädgård klippt i räta linjer, krattad grus, inte ett löv fel, körde han förbi utan att ens sakta in. Prydliga trädgårdar hörde ihop med prydliga människor, och prydliga människor ringde polisen innan de frågade vad man höll på med.

Han hade blivit bra på det här, konstaterade han för sig själv utan att direkt vara stolt över det. Det var inte en talang man skröt med. Det var mer som att kunna packa en bil rätt, eller veta vilken kran som droppar minst på natten.

En av gatorna slutade i en vändplan där någon ställt ut en hög med möbler vid trottoarkanten, en soffa och två fåtöljer, blöta av gårdagens regn, med en skylt av kartong där det stod GRATIS med tuschpenna som runnit i fukten. Ingen verkade ha tagit dem. Lars saktade in, tittade på soffan en stund utan riktigt anledning, och körde vidare. Han hade inget behov av en soffa. Men han la det på minnet ändå, som han la det mesta på minnet, utan att veta om det skulle behövas.

Vid en korsning där gatan smalnade av mot havet såg han en man stå böjd över en gräsklippare som inte startade. Mannen drog i snöret, väntade, drog igen. Gräsklipparen hostade och tystnade.

Lars stannade bilen mitt i gatan, vilket man inte fick göra, och klev ur.

"Den låter som om den fått vatten i tanken", sa han.

Mannen tittade upp. Han var i sjuttioårsåldern, brun i ansiktet på det sätt svenskar blir efter många år i annat klimat, med vita hår i tofsar över öronen och en polotröja som var för varm för väderleken men förmodligen bekväm av vana.

"Bensin", sa mannen. "Fyllde i morse."

"Då är det förgasaren."

"Jag vet inte vad en förgasare är."

"Inte jag heller, egentligen", sa Lars. "Men det brukar vara förgasaren."

Mannen betraktade honom en stund, som om han försökte avgöra om detta var ett skämt. Lars gick närmare och böjde sig ner över maskinen, mest för att den stod där och för att han hade svårt att låta bli. Det var en tung, äldre modell, med en tanklucka som satt snett, som om den bytts ut en gång och inte riktigt passat sedan dess. Han skruvade av locket, tittade ner, skruvade på det igen.

"Ser full ut", sa han. "Men det kan ändå vara förgasaren. Eller tändstiftet."

"Jaha."

"Eller något helt annat."

"Du verkar inte helt säker."

"Nej", sa Lars. "Men den startar i alla fall inte."

Mannen nickade och satte sig ner på trappan med gräsklipparen mellan fötterna, som om saken därmed var utredd så långt den gick den kvällen, och lutade sig mot räcket.

"Svensk?" sa han.

"Ja."

"Hörde det på bilen. RAV4:an. Ni kör allihop RAV4."

Lars gav sig inte in i den diskussionen, eftersom han inte var säker på om det stämde och inte hade lust att räkna efter.

"Letar du efter något?" sa mannen.

"Ett ställe att sova på."

"Hotell ligger vid torget."

"Jag har tält."

Mannen nickade långsamt, som om det förklarade en hel del, fast Lars inte var säker på vad. Han såg sig omkring i trädgården — gräsmatta, en apelsinlast som hängde tung över muren, ett rostigt bord med två stolar som inte hörde ihop.

"Du kan slå upp det där", sa mannen och pekade med hakan mot en plätt gräs bakom en oleanderbuske. "Ligger platt. Ingen ser dig från gatan."

"Är det din trädgård?"

"Har varit i arton år."

Lars tittade på oleandern, på gräset, på skuggan som redan låg där halva dagen förbi. Det var precis den sortens plats han lärt sig att lita på: inte för fin, inte för synlig, med en person i närheten som inte verkade ha bråttom att bli av med honom.

"Okej", sa han. "Tack."

Han hämtade tältet ur bilen — det låg hoprullat bakom reservdunken och en låda med verktyg han sällan använde men aldrig kunde tänka sig att bli av med — och gick tillbaka till oleandern. Han lade ut presenningen, rätade ut den mot gräset med foten, drog fram stängerna ur sin påse och satte ihop dem i den ordning han alltid gjorde, utan att egentligen minnas varför just den ordningen blivit den rätta. Marken var torr och lite ojämn under duken, med rötter som stack upp här och var, men inget han inte kunde sova ovanpå.

Han bankade ner pinnarna med baksidan av en skiftnyckel, för han kunde aldrig hitta klubban när han behövde den. Mannen satt kvar på trappan hela tiden, med armarna om knäna, som om han inte hade något särskilt att göra och inte heller något emot att titta på någon annan göra något.

"Du har gjort det där förut", sa mannen.

"Ja."

"Hur länge har du tältat?"

"Sju år, ungefär."

"Varför?"

Lars drog åt den sista linan innan han svarade, för han tyckte inte om att lämna en lina slak bara för att någon ställde en fråga.

"Det bara blev så."

Mannen väntade på mer, men mer kom inte, och till slut verkade han bestämma sig för att det räckte, precis som han bestämt sig för att gräsklipparen kunde vänta.

"Du frågar inte mycket", sa mannen.

"Nej."

"De flesta skulle fråga om det finns toalett. Om det finns el. Hur länge man får stanna."

"Finns det toalett?"

"Ja."

"Bra."

Mannen skrattade till, kort, som om han inte var van vid att göra det och blev lite förvånad över ljudet själv.

"Vad heter du?" sa han till slut.

"Lars."

"Jag heter Rune."

"Trevligt."

Rune nickade mot gräsklipparen. "Du sa förgasaren."

"Ja."

"Vet du hur man fixar det?"

"Nej."

Rune skrattade igen, lite längre den här gången, och reste sig med händerna mot knäna på det sätt äldre män gör när de vill visa att de fortfarande klarar det själva.

"Jag har öl i kylen", sa han. "Om du vill."

Lars funderade på detta ungefär lika länge som han funderat på trädgården.

"Ja", sa han. "Gärna."

De gick in genom en skjutdörr som skavde mot sitt spår, in i ett kök som var större än Lars hus i praktiken varit på sju år, med kakel i en gulnad ton och en klocka på väggen som gått fel sedan länge, till synes utan att någon brytt sig om att rätta den. På kylskåpsdörren satt en magnet i form av ett Eiffeltorn och under den ett recept urklippt ur en tidning, så vittrat av fukt att texten knappt gick att läsa. Bänken var ren men skräpig på det sätt som uppstår när samma person bott ensam i den länge — en burk med skruvar som inte hörde hemma i ett kök, tre likadana miniräknare, en bunt räkningar hållna ihop med ett gummiband. Överst i bunten låg ett kuvert från ett spanskt elbolag, adresserat till R. CEDERGREN, med versaler som Lars registrerade utan att direkt fästa sig vid dem. Mannen hade sagt att han hette Rune. Han hade inte sagt något efternamn.

Lars sa ingenting om saken. Han hade lärt sig att kuvert sällan var till för att kommenteras vid första ölen.

Rune tog fram två flaskor, öppnade dem mot bänkkanten utan kapsylöppnare, med en rörelse som var övad snarare än elegant, och sköt över en till Lars.

"Skål", sa han, utan större eftertryck.

De drack. Utanför fönstret hördes en scooter passera, sedan tystnad, sedan hundskall någonstans längre bort.

Lars såg sig om i köket utan att direkt leta efter något. Blicken fastnade på ett inramat fotografi på väggen mellan skåpen — svartvitt, av en fabrikslokal med rader av bord och kvinnor böjda över dem, någon sorts monteringsarbete. Bilden hängde lite snett. Han funderade på om han skulle säga något om det, men lät bli.

"Bor du här ensam?" sa han istället, mest för att frågan låg närmast till hands.

"Ja. Sedan tre år."

Rune sa det utan tonfall, som ett faktum snarare än något han ville prata vidare om, och Lars hade lärt sig att sådana meningar oftast betydde att man skulle byta ämne, om man inte var beredd att vänta ut resten. Han väntade inte ut resten. Han drack sin öl.

"Innan dess?"

"Sverige. Eskilstuna."

"Det ligger vid Mälaren."

Det tycktes förvåna Rune mer än det borde, och han log kort, nästan motvilligt, innan han vände blicken mot fönstret.

"Hur länge stannar du?" sa Rune.

"Vet inte."

"De flesta som kommer hit vet."

"Jag brukar inte veta."

Rune betraktade honom över flaskan, med den sortens blick som inte riktigt var misstänksam men inte heller helt obekymrad.

"Vad gör du, då? När du inte kör runt."

Lars tänkte efter.

"Det beror på", sa han.

Det var inte ett svar som brukade räcka, men Rune verkade nöja sig med det, kanske för att han själv inte hade något bättre svar på liknande frågor, eller kanske för att kvällen redan kändes för varm för att ta reda på mer. Han satte sig vid köksbordet, och efter en stund satte sig Lars också, och de drack sin öl utan att säga särskilt mycket mer, medan ljuset utanför fönstret gick från gult till det där grådjupa som kommer strax innan mörkret bestämmer sig.

Rune öppnade två flaskor till utan att fråga om Lars ville ha, vilket Lars tyckte var ett rimligt sätt att sköta saken. De pratade om vägarna längs kusten, om att bensinen var billigare i Portugal, om ett företag som skulle bygga en ny hamn österut som ingen riktigt trodde skulle bli av. Rune visste namn på gator och krogar Lars aldrig skulle komma ihåg. Lars lyssnade mer än han pratade, vilket han oftast gjorde, inte av artighet utan för att det sällan fanns någon anledning att avbryta.

Vid ett tillfälle reste sig Rune för att hämta något ur ett skåp i hallen — Lars hörde honom leta, mumla något, ge upp — och kom tillbaka tomhänt utan att förklara vad han letat efter. Han satte sig igen som om ingenting hänt.

"Vad letade du efter?" frågade Lars till slut, mest för att tystnaden efteråt varat lite för länge, och för att han hade svårt att låta en öppen fråga vara helt öppen.

"Ingenting särskilt."

"Okej."

"En bild, bara. Struntsak." Rune vred flaskan mellan händerna, utan att dricka. "Hittar den nog en annan gång."

Lars nickade och lät saken ligga, för han hade lärt sig att "struntsak" sällan betydde struntsak, men han hade också lärt sig att det inte var hans plats att avgöra vad en främmande man skulle leta efter i sitt eget hus, och särskilt inte den första kvällen.

"Du får äta med imorgon, om du vill", sa Rune när klockan blivit sen nog att det märktes. "Jag lagar för mycket ändå. Alltid för mycket."

"Okej."

"Du behöver inte."

"Jag sa okej."

Rune nickade, en gång, och det verkade räcka som avslutning för kvällen. Han följde inte med Lars ut i trädgården, utan blev sittande vid bordet med den tomma flaskan mellan händerna, och Lars gick ensam ut genom skjutdörren, förbi gräsklipparen som fortfarande stod där den stått, in i tältet där luften redan svalnat något under duken.

Han låg på rygg och lyssnade på oleandern som rörde sig lite i den svaga vinden från havet, och på en scooter till som passerade, längre bort den här gången. Han tänkte inte särskilt mycket på Rune, eller på fabriksbilden på väggen, eller på skåpet i hallen Rune letat i utan att hitta det han sökte.

Vill du läsa vidare finns boken att köpa ovan.

Kapitel 1
Informationsmötet

Han hade strukit skjortan kvällen innan och hängt den på en galge i dörrkarmen, och när han vaknade halv sex var det, det första han såg. Den ljusblå. Det var ett ljus från gatlyktan utanför som föll in genom springan i persiennen och träffade den på mitten, så att den såg ut att ha en rand.

Han låg kvar. Mötet var klockan nio. Det tog tjugofem minuter att gå dit, om han gick över Sankt Eriksbron, och han hade räknat ut det två gånger i går och visste det redan första gången.

Han åt två knäckebröd med ost stående vid diskbänken och drack kaffe ur den bruna muggen med en flisa i kanten, som han alltid vände bort från munnen. Radion stod på P1. Någon pratade om räntan. Han stängde av den mitt i en mening och satte på den igen när han kom på att det var tyst, och sedan stängde han av den igen.

Skjortan satt bra. Den var lite för vid i halsen nu, det hade den inte varit när han köpte den. Han knäppte den översta knappen och knäppte upp den igen. Han tog på sig den mörkblå tröjan över, så att bara kragen syntes, och sedan tänkte han att det inte spelade någon roll, ingen skulle titta på hans krage.

Han var ute klockan tjugo över åtta. Det var för tidigt och han visste det.

Tomas var tjugo minuter för tidig när han kom fram. Han brukade vara det. Det var en vana från tiden när han hade någonstans att vara, och den hade överlevt allt annat från den tiden, ungefär som en nyckel till en lägenhet man inte bor i längre.

Han gick ett varv runt kvarteret för att inte stå utanför och se ivrig ut. Han gick förbi en frisör som inte hade öppnat än och en kinesisk restaurang med lunchmenyn uppsatt i fönstret, Dagens 65:-, och en port där någon hade ställt ut en barnstol med en lapp på: Gratis. Funkar. När han kom tillbaka var det fortfarande tolv minuter kvar. Skylten satt på en låg tegelbyggnad och sa Kungsholmsjobb i vita bokstäver mot blått. Typsnittet var bättre än det behövde vara. Någon hade tänkt på det, kanske en hel eftermiddag. Han hade själv suttit så en gång, med kerningen i ett ord som ingen skulle läsa ordentligt, och fått betalt för det. Han gick in.

Receptionen var tom. På disken stod en skål med äpplen som visade sig vara av plast när han rörde vid ett, och bredvid låg en lista där man skulle skriva sitt namn. Kulspetspennan satt fast i ett blått snöre som var lite för kort, så han fick luta sig snett över disken. T. Andersson. Det såg ut som en signatur på en kvittens. Över honom på listan stod två namn till, i olika handstilar. Det ena hade skrivits med så stora bokstäver att det tog två rader.

I korridoren luktade det kaffe och det rengöringsmedel som alla kommunala lokaler i Stockholm tycks ha upphandlat tillsammans. Längs ena väggen satt affischer i plastfickor. En om kost och hälsa, med en bild på en tallrik som var delad i tre fält. En om att det fanns hjälp att få för den som spelade för mycket. En som bara sa Du är viktig! med ett utropstecken som var större än resten av texten. Konferensrummet låg längst in. Ett ovalt bord, åtta stolar, en whiteboard där någon inte hade suddat ordentligt, så att det fortfarande gick att läsa v. 35 och en halv pil. Tre personer satt redan där, med det avstånd man håller till människor man inte har valt.

En man i sextioårsåldern hade ställt sina kryckor mot bordskanten och vred på klockarmbandet, runt, runt. En kvinna kring femtio bläddrade i en broschyr hon inte läste. En kille i tjugofemårsåldern satt med armarna i kors och den mörka jackan uppdragen till hakan, fast det var varmt i rummet. Tomas kallade honom Jackan i huvudet innan han ens hade satt sig. Det var inget han bestämde. Det bara blev så, och det gjorde rummet lite mindre.

Han tog stolen närmast dörren.

Ingen sa något. Mannen med kryckorna tittade upp och nickade, och Tomas nickade tillbaka. Kvinnan vände ett blad i broschyren. Det hördes en fläkt någonstans i taket och ett element som knäppte. Tomas tittade på bordsskivan. Någon hade ritat en liten gubbe i hörnet med kulspetspenna, en gubbe med stora öron och ett hus bredvid, och sedan försökt sudda bort den med fingret.

Kvinnan som kom in strax efter nio hade en mapp under armen och en mörkblå kofta med en tråd som stack ut vid ena ärmen. Hon ställde mappen på bordet och tittade på dem, en i taget, utan att det kändes som en inspektion.

– God morgon. Jag heter Lena. Jag är coach här.

Ett papper gick runt där man skulle fylla i namn och vem som hade skickat en. Tomas skrev sitt namn igen och sedan socialtjänsten. Han höll pennan stilla över ordet en sekund. Det var ett konstigt ord att skriva om sig själv, ungefär som att skriva returadress.

Lena ritade på tavlan. Cirklar, pilar, en siffra: 3,5 procent. En annan: 80 procent. Han förstod efter ett tag att den ena var andelen jobb som söktes via annonser och den andra andelen som tillsattes på annat sätt, eller tvärtom, och att det var hela poängen. Han lyssnade mindre på siffrorna än på hennes röst. Han försökte höra hur mycket hon själv trodde på det. Det var en sport han hade utövat i fyra år, med varenda handläggare han suttit mittemot, och han hade aldrig vunnit en enda gång.

– Många av er har varit arbetssökande länge, sa hon. En del har gått på Arbetsförmedlingen i åratal. Det vi gör här är lite annorlunda. Vi tittar inte bara på vad ni har gjort. Vi tittar på vad ni kan. Och på hur man når dem som anställer utan att stå i kön med alla andra.

Alla andra. Tomas tittade på mannen med kryckorna, som nickade, och på kvinnan med broschyren, som hade lagt ner den och nu såg på Lena med något som liknade bön. Han undrade vilka alla andra var, om det inte var de här.

– Ni kommer att få ringa människor ni inte känner. Be om femton minuter. Inte om jobb. Bara om att få höra hur deras arbete faktiskt ser ut. Det känns konstigt i början. Nästan alla tycker det. Men det fungerar.

Det som kändes konstigt, tänkte han, var inte att ringa en främling. Det var att skriva sitt namn på ännu en lista och lämna den till någon vars namn han skulle ha glömt innan han var ute på gatan igen. Han hade skickat ansökningar som han suttit med en hel kväll, ändrat ett ord, ändrat tillbaka, och sedan inte fått något svar alls. Inte ens ett nej. Ett nej betydde i alla fall att någon hade läst till slutet.

Det här är en ny ruta, tänkte han. Snyggare skylt. Samma ruta.

Kvinnan räckte upp handen, bara till hälften, som om hon inte var säker på att man fick.

– Hur länge brukar man vara här?

– Det beror på, sa Lena. En del hittar något inom några månader. För andra tar det längre tid. Vi har ingen övre gräns, så länge man arbetar aktivt med metoden.

Arbetar aktivt med metoden. Tomas lade formuleringen åt sidan i huvudet, där han samlade sådana. Han hade en ganska stor samling vid det här laget. Stå till arbetsmarknadens förfogande. Individuell handlingsplan. Ej aktuell för insats i nuläget. Den sista hade han fått i ett brev för två år sedan och hade länge tänkt att den skulle passa bra som gravsten.

Jackan sa något mot fönstret.

– Hade du en fråga? sa Lena.

– Nej. Jag bara tänkte.

Lena väntade en sekund, som om hon gav honom möjlighet att ändra sig. Sedan vände hon sig mot tavlan igen.

I pausen fanns kaffe i en termos ute i korridoren. Det smakade som om det hade stått där sedan sju. Tomas höll muggen med båda händerna och ställde sig vid en anslagstavla där det satt en lapp om en borttappad nyckelknippa och en annan om yoga på tisdagar. Mannen med kryckorna kom fram till honom, långsamt, med ett litet klickande ljud för varje steg.

– Första gången?

– Ja.

– Jag har varit här två gånger förut. Förra året. Det hjälpte inte då heller, men de säger att man ska försöka igen.

– Vad hände?

– Ingenting. Det är det som är grejen. Man kommer hit, man pratar, man ringer folk, man skriver listor. Sen händer ingenting. Men metoden fungerar, säger de. Det säger de alltid.

– Du tror inte på det.

Mannen drog på axlarna. Det gick inte riktigt med kryckorna, så det blev mest en rörelse i halsen.

– Jag vet inte vad jag tror. Jag har inget bättre för mig på onsdagar.

Han tog en klunk kaffe och grimaserade, men utan att verka förvånad.

– Det är knät, sa han, fast Tomas inte hade frågat. Det blev fel på lagret. En truck. De säger att det ska bli bra. Det har de sagt i två år.

– Jaha.

– Ja.

De stod tysta. Kvinnan med broschyren hade gått in på toaletten och kom ut och torkade händerna på byxorna, för det fanns visst inga pappershanddukar. Hon log ursäktande mot dem.

Efter pausen pratade Lena om praktik, om att man kunde gå ner i tid om man inte orkade heltid, om att struktur var en del av det: att gå upp, komma hit, göra uppgifterna. Tomas märkte att han hade slutat lyssna och att han hade börjat igen utan att märka när. Han märkte också, och det irriterade honom lite, att hon aldrig sa ni måste. Hon sa ni kan. Det var förmodligen något hon hade lärt sig på en kurs. Det var förmodligen ingen skillnad alls.

Mot slutet sa hon att den som ville kunde boka en första träff redan nu. Hon skrev upp några tider på tavlan med en penna som var på väg att ta slut, så att siffrorna blev blekare för varje rad. De andra började resa sig. Kvinnan med broschyren gick fram först och bokade. Mannen med kryckorna tog god tid på sig att få dem rätt under armarna. Jackan var redan borta.

Tomas stod kvar vid sin stol. Han hade tänkt gå. Han gick fram till tavlan.

– Jag tar en tid.

– Bra. Vad hette du?

– Tomas. Andersson.

Hon skrev.

– Torsdag klockan tio?

– Det går bra.

Han hade hunnit halvvägs till dörren när hon sa hans namn igen.

– Det är okej att vara skeptisk, sa hon. De flesta som kommer hit är det. Jag skulle bli orolig om ingen var det.

Han nickade, eftersom han inte kom på något att säga, och gick.

Han tog vägen över Sankt Eriksbron och vidare genom Vasaparken, fast det inte var den kortaste vägen hem. Han satte sig på en bänk. I jackfickan låg ett paket cigaretter med tre kvar, som han hade köpt för ett år sedan när han slutade, för att ha om det skulle behövas. Han tände en. Den smakade inte särskilt gott. Ett barn i röd overall försökte få upp en stor gren på en parkbänk en bit bort och gav inte upp, trots att grenen var dubbelt så lång som han själv.

Han skulle göra som mannen med kryckorna. Komma dit, göra uppgifterna, nicka, gå hem. Det var en ganska lugn tanke. Den krävde ingenting.

Han fimpade mot armstödet och blev sittande. Barnet hade fått upp grenen nu, åtminstone ena änden, och stod och höll i den och såg sig om efter någon som hade sett det. En kvinna kom gående med en barnvagn och sa men Viggo på ett sätt som inte lät argt, och barnet släppte grenen och sprang till henne.

På eftermiddagen gick han till biblioteket vid Odenplan. Han hade ingen dator hemma som fungerade längre, eller han hade en, men den tog tjugo minuter att starta och sedan slocknade den ibland av sig själv. På biblioteket fick man boka en halvtimme i taget. Han satt mellan en äldre man som läste en tidning från Iran och en tjej som skrev en uppsats och suckade varje gång hon raderade något.

Han sökte på Kungsholmsjobb. Det fanns en sida. Det fanns ett foto av fyra glada människor runt ett bord, och han kände igen fotot, det var ett sådant man köpte från en bildbyrå, han hade själv köpt samma sorts bild någon gång till ett försäkringsbolag. Kvinnan längst till vänster skrattade åt något som någon utanför bild hade sagt. Under bilden stod det att verksamheten arbetade med individen i centrum.

Han lät den stå kvar på skärmen. Sedan sökte han, utan att riktigt bestämma sig för det, på namnet på byrån där han hade jobbat. Det kom ingenting. Det kom en adress till ett ställe på Hornsgatan som nu var en restaurang som hette något på italienska, och en gammal artikel om en bok de hade formgett, där hans namn inte stod med.

Tjejen bredvid suckade igen, högre den här gången, och vände sig mot honom.

– Förlåt, sa hon. Vet du hur man gör så att titeln hamnar i mitten? Den hoppar hela tiden.

Han tittade på hennes skärm. Hon hade skrivit titeln och tryckt på mellanslag tills den såg ut att stå i mitten, och nu när hon hade ändrat ett ord hade den flyttat sig.

– Markera den, sa han. Och sen den där knappen. Den med strecken i mitten.

Hon gjorde det. Titeln hamnade i mitten och blev stående där.

– Åh, sa hon. Tack. Jag har hållit på i en halvtimme.

– Och ta bort mellanslagen innan, sa han. Annars hamnar den lite till höger.

Hon tog bort dem. Han tittade på titeln. Den handlade om vattenrening i Östersjön. Den stod rätt nu.

– Är du lärare eller något? sa hon.

– Nej.

Hon väntade på att han skulle säga vad han var. Han sa ingenting, och hon vände sig tillbaka till sin uppsats.

Det var nio minuter kvar på hans halvtimme. Han loggade ut ändå och gick hem.

På kvällen hängde han tillbaka skjortan i garderoben. Den luktade lite svett under armarna. Han hängde den längst ut, så att den skulle få luft, och stängde garderobsdörren, som gnisslade.

Vill du läsa vidare finns boken att köpa ovan.